Ibland händer det att en mamma blir ensam med sitt, eller sina barn. Det kan vara ifall pappan inte har tänkt sig bli pappa och blir det ofrivilligt. Eller då en pappa inte vill ta sitt ansvar för ett eller flera barn. I Sverige och i våra nordliga grannländer är det inte alltför svårt att bli ensam mamma. I alla fall är det inte så stigmatiserat som det till exempel var på 1950- och 60-talet, då barnen kallades "horungar" om mamman inte var gift då hon fick barn. I dag skulle ingen kalla ett barn för horunge av den anledningen. Att vara ensamstående mamma kan ändå vara tufft, i alla fall för ekonomin; att ensam bära ansvaret för familjens försörjning. Men denna blogg ska inte handla om det, utan om fall där det har funnits två vårdnadshavare, men då en av dem kräver ensam vårdnad, och varför det blir som det blir.
De allra, allra flesta är bra föräldrar, eller "good enough". De duger som föräldrar, de är inte missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, våldsamma eller utsätter sina egna barn för övergrepp; psykiska eller fysiska. De flesta människor är bra för sina barn. Men alla är inte det. Vi glömmer lätt denna sanning, eller vi kanske inte vill veta av att det faktiskt är så. Det finns våldsamma föräldrar, som inte ska ha barn. Det finns ett fåtal som förgriper sig på sina egna barn. Och de barnen måste omedelbart tas ur en sådan miljö. Åtminstone om man ska tro barnpsykologer, och det bör man. De vet mer än oss andra om hur dåligt barn som lever i en sådan miljö kan må.
De få fall, där föräldrarna inte är bra för sina barn, ska inte vara vårdnadshavare. Och här måste svenska myndigheter våga gå in och skydda dem. Våra myndigheter har den makten att plocka barn som inte mår bra hos någon förälder och erbjuda den andra föräldern, om den är bra för barn, att få ensam vårdnad om barn. I våra svenska lagar står det att barns bästa alltid ska komma i främsta rummet. Barn ska skyddas och har rätt att växa upp utan våld och övergrepp. Vill du läsa mer om detta ämne, läs här.